Resonemanget här utgår från en klassisk syn på begreppen makt och frihet. Där frihet är rätten att bestämma själv och makt är förmågan att bestämma över andra och därigenom inkräkta på andra frihet. Där makt är motsattsen till frihet.
Den småborgerliga utopin
Jämfört med feodalsamhället framstår det privata ägandet som frihet. I ett system där 'allt' ägs av kungen och rätten att förvalta det fördelas bland adeln, där stavas ofrihet som egendomslös. Tanken att alla äger sitt framstår som bättre. Där varje bonde äger sitt land är bonden friare än där den ägs av grevar och baroner.
I praktiken har den småborgeliga utopin visat sig totalt misslyckad. Problemet är mänskliga behov och kaos. Några blöta år och de med land i dalarna upplever upprepad missväxt medan de på kullarna har rekordskördar. En del drabbas av sjukdom och till råga på allt drabbar det mer dom som får slita hårdast för minst utbyte. De med otur tvingas byta ägande mot nödtorft för att överleva. Flera försök med jordreformer (som är en bra sak i sig själv) har visat att det inom några år återuppstår ojämlikhet. En sak är lika i dem småborgerliga världen som i den feodala: Egendomslöshet är lika med ofrihet.
Ägandets natur
Ägande är makt, makt att exklusivt bestämma över det som ägs. I ett system där makt fördelas efter ägande är ägandet en förutsättning för frihet. Men det är egentligen inte frihet, det är inte rätten att bestämma över sig själv. Det är makten att bestämma över vissa ting - som kan användas till att få lite som man vill själv och även makt att inkräkta på andras frihet men ändå begränsat av andras ägande, begränsat av andras makt.
Ägandet är inte friheten att använda något, utan makten att förhindra eller reglera hur andra får använda det. Endast i ett system där tingen annars är ägda av någon annan är ägandet en förutsättning för frihet. Precis som det endast i ett feodalt system är tillhörighet till adeln som är en förutsättning för frihet.
Så ägande är makt, ett maktfördelningsystem byggt på ägande är fiende till friheten så som alla andra maktsystem är det.
Frihet
Frihet är att få bestämma själv, gå vart man vill, bruka de resurser man vill så länge det inte inkräktar på andras frihet. Om skogen är full av blåbär så är dom fria att plocka för den som vill (ett område där frihet faktiskt råder redan idag i kraft av allemansrätten). Om jag plockar blåbär så har jag rätt att förfoga över dom, inte för att jag äger dom utan för att det annars vore ett inkräktande på min frihet att plocka blåbär idag och äta dom imorgon. Vill andra ha blåbär får dom antingen plocka dom själv eller komma överens med mej. Om jag plockar så mycket blåbär att det blir brist i skogen, alla kan inte plocka så mycket blåbär de vill... Då har jag inkräktat på andras frihet och måste som en följd därav dela med mig av de blåbär jag plockat. Det är frihet, en rätt att göra vad man vill endast begränsad av andras lika stora frihet. Om någon säger det är min skog och mina blåbär så är i ett slag alla andras frihet (i detta avseende) borta.
Statligt ägande
Statligt ägande är inte mindre ägande än privat ägande. I många avseenden är ägande värre ju färre ägare det finns och där är statligt ägande av allt det värsta tänkbara med bara en ägare. Samtidigt, om en stat är demokratisk så är den i vissa avseenden bättre än storföretag som kan vara större än många stater och samtidigt helt bortom demokratisk insyn och kontroll. Därför kan ett delvis statligt ägande i en demokrati vara ett mindre ont än ett rent privat ägande. Men ägande är och förblir det och därigenom oförenligt med frihet.
Liberalism vs socialism
Liberalerna väljer privat ägande som de minst onda av privat ägande och kungens (statens) ägande. Socialister väljer ingen äganderätt och tror på friheten som möjlighet. Som en följd av det ingår äganderätten i den liberala individualismen. Alla är lika värda men endast den som äger har några praktiska rättigheter. Den egendomslösa får nöja sig med teoretiska rättigheter. Socialistisk individualism är istället absolut, alla är lika värda och har lika rätt till samhällets ekonomiska resurser. I en regim baserad på ägande är den socialistiska individualismen djupt partisk. Den tar ställning för den egendomslösa i kamp för frigörelse. Landägare, företagsägare, fastighetsägare etc tillskrivs ingen rätt att uppräthålla sin makt. Det finns ingen rättvis deal, ägandets privilegier ska helt enkelt avskaffas och så länge de finns är de enbart i kraft av orättfärdig makt - aldrig ett uns av rättfärdighet eller legitimitet.
På den socialistiska individualitetens grund vilar den socialistiska solidariteten. Där man stödjer varandras kamp, då sammanhållning är den enda styrka man förfogar över. Man behöver sällan eller aldrig fråga sig vem som har rätt då den frågan redan är avgjord i de grundläggande principerna. Därför kan den socialistiska solidariteten vara stark och närmast villkorslös.
Sanna liberaler
Det är en uppenbar motsättning mellan socialistisk individualism och liberal individualism. Sanna liberaler ser dock problem i sitt val av det minst dåliga. Sanna liberaler erkänner att deras system kränker friheter och de ser kompensation som enda lösningen på det problemet. En kompensation som sanna liberaler ser som en rättighet, inte en gåva som kan villkoras så som både socialdemokrater och moderater ser på socialbidrag och a-kassa. Medborgarlön är ett exempel på sann liberal politik.
Även om motsättningen i grunden är total så finns det all orsak att respektera sanna liberaler, det är också möjligt att sluta fungerande allianser med dom, inte minst vad gäller många individuella rättigheter. De har gjort ett annat strategiskt val i en svår fråga men är beredda att ta konsekvenserna av det, de är ärlig och uppriktigt för en individuell frigörelse. Tyvärr är de ett utrotningshotat släckte, de flesta 'liberaler' är bara narrar runt hovet som rättfärdigar allt som ligger i kapitalägarnas och storföretagens intresse.
Socialister
Tyvärr är det inte mycket bättre ställt med socialisterna. De flesta ser arbetarna som en språngbräda att komma upp i samhället. Arbetarna är ett passivt och uniformt kollektiv som det ska göras lite bättre för genom centrala beslut. Man står inte för en socialistisk individualism, utan tillskriver individualismen till liberalerna samtidigt som man inte på allvar ifrågasätter äganderätten. Man vill styra i samförstånd med kapitalintressena där arbetarna är med endast som undersåtar som genom lydighet ger sina herrar makt. Men arbetarna har nog av herrar och behöver inte fler. Orsaken att många arbetare röstar borgerligt är inte att de är för kapitalismen, det är för att de ser pampar som ett större ont än brackor. Varken ett självklart eller orimligt val, snarare ett ganska likgiltigt val.
Vi är i desperat behov av en intensivare klasskamp idag, men den kommer inte på allvar innan vi lyckas blåsa liv i socialismen som frigörelseideologi, inte förrän den socialistiska individualismen åter står som mål och medel i kampen.
Andra bloggar om: klass, socialism, liberalism, politik, frihet, individualism
Läs för övrig detta om vetenskap och evolution. Dunderbra!