Det Petra Östergren skrev i aftonbladet 8 mars är till en del parallellt med det jag slöbludrade om igår. Jag gillar liknelsen med en tusenhövdad hydra, och det är en viktig poäng att tillåta varandra att vara oense och respektera parallella kamper med olika former och delmål.
Men det räcker inte. Efter att antisex feminismen lierade sig med kristen värdekoncervatism från 70-talet och framåt så har reaktionära åsikter med framgång inkorporerats i samhället under feministiskt flagg. Det är ett klassiskt fall av in- och utdefiniering, och dess följd är att en hel del av det som är fientligt mot frigörelsen idag bär feministiskt flagg. En stor del av 'patriarkatets' försvar bär feministiskt flagg. Det behövs en inre kamp, ett öppet slitande av idéer mot varandra. Det är nödvändigt för varje rörelses utveckling. Feminismen har allt för länge försökt gömma sig under en enande filt av systerskap.
Men systerskapet, om det ska vara något att ha, ska vara solidaritet. Att med respekt för varandra villkorslöst stödja varandra mot angrepp - en skada mot en är en skada mot alla! Men solidaritet får varken kräva eller innefatta lojalitet. En frihetskämpe får bara känna lojalitet mot frigörelsen! Det är en plikt att kritisera och angripa fel som begås i kampens namn, det är en förutsättning för att inte gå vilse i elitism, en förutsättning för att inte bara reproducera makten och förtrycket, en förutsättning för att närma sig frigörelsen. Petra konstaterar att fasaden spruckit på sistone. Det är inte bara ok, det är bra och vi behöver mer. Som en hängiven anhängare av partiskhet drar jag här upp några viktiga stridslinjer. Om ni tycker begreppen är 'nyuppfunna' så har ni rätt, jag har valt det med avsikt då stridslinjerna skär rakt igenom de flesta ettablerade skiljelinjer.
Horfeminismen vs normfeminismen
Det finns en tendens att reformera normer istället för att bekämpa dom. Ett försöka att föra feminismen framåt genom att göra normerna PK och därmed tvinga alla till rätt handlingar. Men ingen mall passar alla och i praktiken leder normfeminismen bara till en reproduktion av hora/madonnanormen i nya språkliga termer. Mot det står horfeminismen som bejakar individens val och bekämpar stigma som följer valet. Som kräver respekt även för de som väljer annorlunda. Genom att visa att andra val är möjliga och visa respekt mot och solidaritet med de som väljer det så urholkas stigmat och därmed hela hora/madonnanormens makt. Efterom normfeminismen aktivt medverkar till att uprätthålla norm och stigma kan det endast ske i öppen konflikt med normfeminismen. Normfeminismen måste dö, dö, dö!
frihetlig feminism vs elitistfeminism
Det är samma krig som fortfarande är aktuellt inom arbetarrörelsen efter över 100 års hårda strider. Där det frihetliga utgår från individens självbestämmande, där kampen förs av de berörda, där stöd till varandras kamp bygger på omutlig solidaritet med respekt för varandras rätt att föra sin egen kamp. Där elitismen omyndigförklarar och anser sig bättre veta hur kampen ska föras. Där de frihetliga söker frihet, organiserar motstånd i basen med självstyre och söker påverka underifrån, där eletismen söker aktoritär makt och påverkan uppifrån och ser initiativ underifrån som inte är underordnade eletisternas dogmer som störande moment som måste bekämpas. Där de frihetliga stärker möjligheterna till motstånd i basplanet och elitisterna skapar makteliter som i slutändan alltid visar sig ha egna intressen som mer sammanfaller med förtrycket än med motståndet. Därför måste elitistfeminismen måste dö, dö, dö!
Klassfeminism vs borgarfeminism
Ingen klasskamp utan kvinnokamp - ingen kvinnokamp utan klasskamp. För en klasskamp utan kvinnokam blir en kamp för manliga arbetare, en kvinnokamp utan klasskamp blir en kamp för borgarkvinnornas rättigheter. Det här utsträcker sig även till annat som etnisk tillhörighet och sexuell läggning. Intersectionalitet som Tiina brukar säga. Varje kamp ska naturligtvis i första hand föras i sin egen kraft - men alla andra förtryck måste integreras i kampen där de berör varandra - annars kommer kampen inte att omfatta alla. Det kommer naturligtvis att finnas borgarfeminism så länge det finns ett klassamhälle så här är kampen mer långsiktig. Men det gör det bara roligare att säga borgarfeminismen måste dö, dö, dö!
Det finns naturligtvis beröringspunkter mellan det tre stridslinjerna. Normfeminism och eletistfeminism har mycket gemensamt. Eletism och att tolk problem som att de handla om de utsattas moral som måste förbättras med starka normer är en gammal paradgren hos medelklassen. Men elitistiska tendenser saknas defenitivt inte inom vänstern heller (men även där ofta kopplad till medelklassen). Likväl kommer många att finnas på olika sidor av de olika stridslinjerna.
Det finns varken utrymme för dogmatism eller lojalitet. Vi måste slåss sida vid sida vid de stridslinjer där vi står på samma sida, utan att låta oenighet om annat störa. Samtidigt måste vi angripa varandra där vi står på olika sidor, utan hänsyn till att vi slåss tillsammans i andra strider. Ty endast så kan kampen föras framåt. Många drabbas idag av brutalt våld genom elitisternas normbildande lagar. Jag hoppas ändå vi kan föra det här kriget utan brutalare medel än hårda, kladdiga verbala och skriftliga pajer i varandras ansikten - men jag är rädd att det är naivt.
Det här blir ingen kort strid. Men jag hoppas den inom ett par år hinner leda till att de kvinnor som kanske mest behöver solidaritet och stöd inte behöver känna så här på 8 mars!
Andra bloggar om: kvinnodagen, feminism, 8 mars, klass, hora, politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar