Incitamentet att arbeta måste sänkas!

Mer precist är det det ekonomiska incitamentet att arbeta som behöver sänkas. Det är på kant med dagens dogmer men det är bara så marknaden fungerar.

Om utbudet av en produkt är för stort sjunker priset och därmed lönsamheten (incitamentet) att producera produkten vilket leder till minskat utbud. Det funkar bra för producenterna kan producera nått annat istället. Det som får det att funka är att överutbud -> minskat incitament.

Det gäller alla produkter utom arbetskraft. Folk försvinner inte och de måste ha försörjning, ju mer priset (lönen) sjunker ju mer måste de jobba, ju större blir överutbudet. Ju större blir misären för att folk inte kan få jobb. Ju värre misär, ju svårare blir det att hitta jobb, ju mer rädd blir de som har jobb för att förlora det. Det gör att de jobbar ändå mer ändå billigare. Det är en bottenlös spiral. Därför behövs fackföreningar och trygghetssystem.

Det som klickar på arbetsmarknaden är att överutbud inte leder till minskat incitament utan snarare motsattsen. Men minskat incitament är vad som behövs så det måste skapas.

Hur sänker man incitamentet att jobba?

• Höga marginalskatter på högre löner. Till att börja med leder skatt till mer incitament, folk måste jobba mer för att försörja sig. Men när en dräglig nivå på inkomster nåtts börja skatt minska incitamentet att jobba. Besväret är inte värt förbättringen.
• Arbetsfria inkomster. Så folk måste jobba mindre innan de når dräglig standard. (Magnihasa diskuterar basinkomst)
• Stabila säkra trygghetssystem som garanterar en dräglig försörjning. Minskar rädslan att förlora jobbet och gör att arbetare kan kräva bättre arbetssituation och det blir svårare att pressa ut ett orimligt arbetstempo.

Men fler måste ju jobba

Vi hör ständigt att fler måste jobba. Att skatterna redan är orimligt höga. Att det är ohållbart att 1/3 ska försörja resten. Men det är inte ohållbart - Tvärt om är det en oundviklig följd av höjd produktivitet. Om en arbetare i snitt kan fylla tre personers efterfrågan så kan bara var tredje få jobb. Om alla ska ha en dräglig försörjning och de som arbetar ska ha dubbelt måste arbetaren producera dräglig försörjning för två andra och dubbelt åt sig själv - Totalt 4 x dräglig försörjning och hälften måste betalas i 'skatt' till de andra två. Det är ungefär som vi har det idag och ungefär vad vi betalar i skatt.

När produktiviteten stiger så att en arbetare fyller 10 personers efterfrågan måste arbetaren producera 9 + 2 = 11 x dräglig försörjing och betala 9/11 i 'skatt'. Det är dit vi är påväg och längre. De närmaste decennierna framåt kommer att ge en produktivitetsökning mänskligheten aldrig tidigare sett.

Dela på jobben då?

Vi skulle säkert kunna jobba 27 timmar per vecka idag och dela på jobben. Men att sänka incitamentet att arbeta är ett bra sätt att dela på jobben. Om de som jobbar vill jobba mindre får fler jobb. Om incitamentet att arbeta sänks så det blir en ballans mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft så har var och en en dräglig möjlighet att själv välja hur mycket de vill jobba, själv väga tid mot inkomst.

Edit: höjde timantalet då bara ca halva folket är i arbetsför ålder så den 1/3 som jobbar är defakto 2/3 av de i arbetsför ålder.

Men leder inte sänkta ekonomiska incitament att jobba till sänkt produktivitet

Till en del. Den produktivitetsökning som helt bygger på utsugning minskar. Det blir svårare att få folk att slita mer för mindre. Den produktiviteten är bara destruktiv och inte välståndsökande - så det är bara bra. Den produktivitet som beror på teknik och metodutveckling kommer snarare att öka. Det finns fler incitament än ekonomiska. Jag listar några här i ordning efter hur 'samhällsnyttiga' de är.

• Skoj! Lusten att skapa, anta och klara utmaningar, lära sig nytt. Leklusta. Det är det nyttigaste incitamentet eftersom det leder till kreativitet och överlägsna resultat.
• Viljan att göra nytta, känna mening, få social bekräftelse och erkännande.
• Ekonomisk vinning. Viljan att tjäna pengar.
• Makt! En strävan att erövra makt. Eftersom makt bara finns på bekostnad av andras frihet är detta en ett rent destruktivt incitament.

Vilket incitament som är viktigast varierar från person till person och ofta över tid för samma person. Sänkt ekonomiskt incitament får i första hand de som har det som viktigaste incitament att jobba mindre. Det ger plats för fler och några av dom kommer att ha andra incitament. Fler folk ger mer kreativitet eftersom vi ohjälpligt är kreativa 24/7 även om vi jobbar mindre. Att fler av dom har de två topincitamenten är dubbelt bra. Att jobba mindre är bra för kreativiteten också utom möjligen för de som har skoj som viktigaste incitament, men de kommer troligen att minska sin arbetstid minst.

Fler som jobbar mindre ökar också flexibiliteten. Om folk jobbar i snitt 8 timmar/dag och under en topp kan jobba 12 timmar/dag är det 50% extrakapacitet. Om folk jobbar i snitt 6 timmar/dag ger en topp på 12 timmar/dag 100% extrakapacitet.

Hur skulle vi få avundsvärd ratio utan leechers?

Men kommer inte en del att snylta? Jo, en del kommer säkert att jobba lite och snylta på dom som jobbar mer. Men det är nödvändigt. Ökad produktivitet ger inte plats för alla att jobba mycket. Antingen låter vi de andra snylta, eller så skjuter vi dom, eller låter dom svälta ihjäl - De försvinner inte på något trevligt sätt. Skjuter vi dom så blir det mindre folk och ändå färre behövs så vi får skjuta fler och... Det är inte hållbart.

Enda alternativet är att helt enkelt förbjuda folk att jobba mer än sin rättvisa andel. Det skulle säkert skada produktiviteten och gå ut över allas vår frihet. Men sätter man målet att alla ska jobba övar allt annat så är antagligen sänkt produktivitet positivt och frihet något man ändå inte bryr sig om.

Sänkta ekonomiska incitament att arbeta är en mjukare form av samma sak. Om vi jobbar mer än vår rättvisa andel så måste vi också börja försörja andra. Allt annat vore som att komma till ett kalas, roffa åt sig hela tårtan och tycka de andra gästerna får skylla sig själv som är passiva.

Tvärt om

Tyvärr har vi i 20 år lidit av en motsatt politik. Där man gjort allt för att öka det ekonomiska incitamentet att arbeta och därigenom permanentat arbetslösheten. Efter en lång högkonjuktur så började arbetslösheten sjunka några månader före förra valet. Den utvecklingen dämpade alliansen genom att slakta trygghetssystem och sänka skatter - Öka det ekonomiska incitamentet att jobba. Nu får vi ta baksmällan. Även om alliansen inte är att skylla för krisen är de i hög grad skyldiga till att arbetslösheten ökar. Om ni tittar på det andra av dessa scheman hos SCB(*, det med ändringar senaste året, så ser man att antalet folk i arbete inte ändratts.

Arbetslösheten har ökat ca 100 000, men folk som har semester har minskat med ca 100 000. Folk jobbar in semestern för att incitamentet att jobba har ökat - Det är hela ökningen av arbetslösheten. Krisen i sig har psykologiska effekter som ökar incitamentet att arbeta - men alliansens slakt av trygghetssystem har stor del i den oron.

Ballanserat arbetskraftsutbud

Vi måste slå om till en politik som stävar efter att ballansera arbetskraftsutbudet genom att sänka de ekonomiska incitamenten att arbeta. Tyvärr finns inte mycket hopp att sätta varken till regeringen eller oppositionen. De är båda fast i samma dogmer - om än alliansen skruvat till det några grader värre.

*) Tack till Sagor från livbåten som ledde mig till SCB-sidan och även delvis inspirerade till detta inlägg.

Intessant!

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslinjen, arbetslösa, arbetsmarknad, klass, skatt, välfärd, alliansen, socialdemokraterna.

---