Kvinnor och hår verkar vara en permanent laddad fråga även om den svänger i sak.
Liksom Henrik Grubbström var jag med på tiden då rakning på kroppen och inte minst könet var pinsamt och över gränsen slampigt, billigt och 'horigt'. Något en del gjorde på skämt men få på allvar.
Uppväxt med att rakning var tabu så har jag lagt mig till med en positiv attityd till det, i synnerhet rakning av könet som var mest tabu. Det har troligen utvecklats till en förvärvad smak och jag blir fortfarande glad av att känna en len putsad mus, eller till och med en sträv stubbmus. Även om det knappast är ett rebellmärke längre. Klumpesnusk förklarar det bra fast från motsatt mer nutida utgångspunkt.
Den kinky aspekten
Min förvärvade smak är säkert förstärkt av min BDSM läggning. De som vågade raka sig när det var tabu var ju till stor del tjejer i kinksvängen, och det var där man vanligen träffade rakade brudar. Vaxning och en del andra geniala metoder att ta bort hår gör dessutom lite ont - Det är en kick för de som är maso. Om en ug kan intala sig att de gör sig besväret och tar lidandet för Dominantas skull kan det också vara en kick. Kan jag inbilla mig att de lider och gör sig till för min skull är det också en kick för mig som Dom och Sado. En hel massa gratis lycka för alla ;-) Faktum är att jag nog ser hårlöshet på kroppen och framför allt könet inte som en kvinnopryl utan som en ug-pryl (jo, de flesta manliga ug jag lärt känna är också hårlösa).
Nu är naturligtvis subkulturella normer också problematiska och naturligtvis har de som är maso eller ug rätt att vara håriga om de vill. Jag upplever det inte som ett stort problem dock. Lagomt lidande och lagom uppoffring är bara en kick i den miljön så det är en vanlig och ganska stabil smak. Det finns de som avviker och jag har inte upplevt att det förekommer någon intern stigmatisering av det, i alla fall inte av någon större omfattning.
Norm och mode
På en del håll verkar det vara en del av kulturnormen att kvinnor ska raka kroppen. Knappast i Svergie dock för kulturnormer vänder knappast så snabbt. Fenomenet är snara en form av mode och mode borde egentligen vara oproblematiskt. Eller mer specifikt - Att saker är inne är inget problem. Vi bryr oss egentligen bara om några saker, för övriga saker är det ganska likgiltigt vad vi gör. Att göra något för att det är inne är inte mer fel än något annat. Själv hör jag till dom som inte orkar hålla koll på vad som är inne utan kör min egen pryl, delvis på slump, delvis efter egen estetik och lite utifrån vad som var inne för 30 år sen i huvudsak bland punkare.
Problemet är när det som är ute stigmatiseras. Det är det som skadar de som avviker, det är det som kan få folk att anpassa sig även i de saker de bryr sig om, får dom att anpassa sig till den grad att de mår dåligt av det. Det är det som skrapar en skräck och oro för att inte duga, för att visa upp sig och bli 'avslöjad'. Det finns en kulturell norm som kräver anpassning, konformism. Som gör tämligen oproblematiskt mode till ett problem. Som rättfärdigar att behandla de som avviker som problem. På de flesta plan slår den hårdare mot kvinnor än män. Det anses ok att kalla kvinnor som aviker äckliga, sorgliga och ge sig på dom i omotiverade personangrepp. Det går djupare än så, samma sak kan sägas om män, t ex att skägg är äckligt, men det är mindre vanligt och reflekterar i regel bara smaken hos den som säger det. Det sägs oftare om kvinnor som avviker och då reflekterar det i högre grad den omtalade kvinnas värde i omgivningens ögon. Det kan vara direkt i att hon är äcklig, smaklös, asocial och saknar klass eller indirekt antingen i att hon är ett offer som inte vet sitt eget bästa eller en sellout ute efter billiga fördelar. Som socialt stigma har det också en viss smittoeffekt. Det blir farligt att umgås för mycket med de som avviker.
Upp till kamp
Det enda motmedlet är att våga avvika och att våga umgås med och försvara de som avviker. Johanna Sjödin har skrivit närmast en programförklaring i Normbrott bevisar normens existens och öppnar för samtal om normativitet - Läs den!
Det förtäckta stigmat i offertänkandet är värt extra uppmärksamhet. Det är ok att göra saker för att det är inne, det är ok att göra saker för andras skull. Det som inte är ok är stigmat mot de som avviker. Det är det som korrumperar folks fria val och utan tvekan pressar det många till dåliga val de mår dåligt av. Men att ifrågasätta och ogiltligförklara dessa val blir bara mer stigma, gör det bara än farligare att välja, gör det bara än omöjligare att vara 'rätt', skapar bara än mer ångest och rädsla för att vara fel, minskar bara ytterligare möjligheterna att göra egna val, minskar ytterligare möjligheterna att göra motstånd. Attacken måste sättas in mot stigmat själv, även då stigmat slår mot val vi själv tycker är dåliga. Genom att avvika, genom att tolerera och försvara avvikare. Bara så kan rädslan och ångesten minskas, valen bli friare och normerna svagare.
Läs även andra bloggares åsikter om hårborttagning, kvinnlighet, normer, mode, avvikande.
Titeln är en översättning av en Bajern ramsa från norska till svenska. Den får mig alltid att småle när Bajern reser till Norge och den passade på något sätt här ;-)
Själv är jag lokalpatriot och kör på Brynäs hockey och SAIK bandy. Men Hammarbyfannsen är trevliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar