i Klokboks inlägg om strejkbrytare har en skrämmande diskussion utbrutit.
Vad gör man med folk som handlar i strid med ens egna värderingarna?
Attila säger i kommentarerna: "Det är upp till var och en om man vill strejka, gäspa, blogga eller hata. Det är socialismens stora dilemma, att alla inte ställer upp. Och vad ska man göra med oliktänkarna? Tja, det brukar sluta illa".
Jag frågar hur problemet är specifikt för socialismen varvid Attila säger "Problemet för socialismen är vad man ska göra med de som inte delar de socialistiska värderingarna. Rent historiskt så har det ju gått illa för dessa grupper."
Den formuleringen är ju specifik för socialismen, men det är svårt att inte uppfatta det som att Attila menar att det generella problemet är specifikt för socialismen. Det svindlar. Till att börja med är det inget stort problem att folk inte delar värderingar, det går att lösa med diskussion. Men jag utgår från att han menar vad gör man om folk handlar i strid med ens värderingar (det är ändå det de handlar om, strejkbryteri)?
Då blir det problem, problem oavsätt vilka värderingar man har. Det är en rent ogreppbar nivå på fanatism att tro det problemet är reserverat för andra ideologier och att den egna står över det.
Vad gör liberaler om någon handlar mot deras värderingar? Om folk ockuperar fabriker, jordbruksmark eller bostäder? Vanligtvis slår man ner det med våld, med brutalt våld. Kapitalismen är byggd på massakrer. Strejker, blockader... Alla stridsmedel arbetarörelsen förfogar över har man erövrat genom att trottsa ett brutalt våld, uppnått genom sammanhållning och hård kamp. Fortfarande är det en hård kamp.
Strejkbrytare
Mot detta våld går arbetare till kamp, där sammanhållning är det enda vapen man har. Klart som fan att det blir upprörda känslor om arbetare motarbetar kampen, samarbetar med fienden. Det är ett förräderi.
Elementär förståelse
Jag kan förstå om liberala kapitalister blir upprörda när arbetare ockuperar 'deras' fabrik, ifrågasätter ägandets legitimitet, ifrågasätter deras maktprivilegier. Jag håller inte med de upprörda kapitalisterna - men jag kan förstå att de är upprörda.
Att en liberal kan ha åsikten att strejkbryteri inte är så farligt, eller rent av en rättighet kan jag också förstå även om jag inte håller med. Men att en massa liberaler inte kan förstå att arbetare med andra åsikter finner det upprörande är aningen fanatiskt.
Att tro att problemet med att en del handlar i strid med ens egna värderingarna är specefikt för andra ideologier, att vara så totalt förblindad att man inte ser att man har dom problemen själv... Det är fanatism på en nivå som är riktig, riktig skrämmande.
Snälla, säg att det bara är ett dåligt skämt!
Intessant!
Läs även andra bloggares åsikter om strejk, klasskamp, liberalism, strejkbrytare, socialism, fanatism
För övrigt anser jag alla borde gå med i alfa-testningen av micro peer publishing!
