Otrohet är inte så allvarligt

Det är naturligtvis inte bra att svika löften. Självklart är det bäst om man kan vara ärlig och öppen om allt.

Brutna privata löften är dock en privatsak. Om du inte kommer till festen fast du lovat, när du röker fast du lova att sluta, om du berättar något du fått veta i förtroende. Klart det är svek. Troligen får du färre vänner i längden. För att det ska vara en fråga för samhället att lägga sig i måste det dock vara allvarlig:

• Det måste orsaka andra skada eller ansenlig risk för skada.
• Vid spridande av hemligheter måste det vara av en grad och art som kan ses som förtal.

Otrohet är inte så allvarligt, inte på långa vägar. Det är en ren privatsak, vi kan välja bort att umgås med dom om vi vill men det är också allt. Vi har ingen rätt att straffa någon eller att hämnas.

Därför borde inte Tiger och Elins privatliv cirkulera i tidningar. Jag tänker inte diskutera deras privatliv här heller men den totalt sjuka rapporteringen och debatten runt det kräver en kommentar.

Hederskultur

Värst är Parnevik och expressen: "Jag hoppas att Elin använder en driver nästa gång i stället för en järntrea" (!). Att expressen helt utan invändning trycker ett sådant glorifierande av partnervåld är en skandal! Otrohet är inte så allvarligt - Det rättfärdigar inte våld!

Vi tar avstånd från anda kulturers hedersvåld: Stening av otrogna, hedersmord och hyllande av förövare. Det har länge varit uppenbart att vår egen hederskultur är en fråga om gradskillnad snarare än artsskillnad. Jag har i alla fall velat intala mig att det är en stor gradskillnad, men efter helt accepterade hyllningar av att puckla på otrogna med golfklubbor måste man fråga sig om det inte är bara en farligt tunn nyansskillnad kvar.

I vart fall, är du Parneviks fru eller har någon annan partner som hyllar partnervåld på det där sättet spring, stick fort som fan, stick medan du forfarande kan! Det gäller även parners till berörda journalister.

Mononormativitet

Det är ganska uppenbart att den hederskultur vi här stöter på har med sex, kärlek och relationer att göra. Att det handlar om kärleksideologi och mononormativitet. Isabelle Ståhl gör den kopplingen i ett lysande inlägg. Även Lisa Magnusson skriver bra. Andra som Messerschmitt försår inte kopplingen mellan otrohet och mononormativitet, Helena Bergman tycker att ett svek är ett svek - Men själva poängen är ju att en del privata svek blir en offentlig historia, att en del privata svek verkar allmänt rättfärdiga grovt partnervåld! Den aspekten gör det inte bara intressant utan direkt skrämmande.

Det finns massor av svek, de finns massor som sårar även om det inte är ett svek. Det intressanta är att en del svek, en del känslor av att vara sårad sanktioneras av kulturen. Det förväntas inte bara att partnern ska ta känslan på allvar och prata och trösta oss. Det finns ett rättfärdigande av att bli helig förbannad, ett rättfärdigande att kräva att partners ändrar beteende. En befrielse från att ifrågasätta sig själv och hantera sina egna känslor. Det är inget vi behöver be om eller komma överens om utan något vi kan kräva och förväna oss. Olika varianter av sexuell exlusivitet i förhållanden är ett sådant kulturellt sanktionerat krav. Något många förväntar sig utan diskussion trotts att det är ett krav riktat mot andra - Som bestämmer vad den andra får göra tom för tid då man inte är tillsammans.

De är en kulturell föreställning som rättfärdigar helig vrede vid blott en misstanke och leder till stigma, våld, partnermisshandel, annan misshandel och mord.

Det finns all anledning att reagera på det när det sticker upp sitt fula tryne.

Intessant!

Läs även andra bloggares åsikter om otrohet, poly, relaitoner, kärlek, partnervåld, sex.