Såg just Pianisten av Michael Haneke från år 2001
Det börjar bra. Ett udda och intressant berättande om en hämmad vuxen kvinna som bor med en dominant mor som inte tillåter henne ett eget liv. Men det framkommer perversa och undergivna lustar som pyr under ytan. Vackert och eget berättat.
Men sen får vi inte se henne söka upp någon dominant. Vi får inte se henne bunden, dominerad, plågad och smiskad som hon drömmer om. Vi får inte se henne dricka spermia som hon drömmer om. Vi får inte se hennes euforiska lycka då de länge förträngda lustarna förverkligas. Vi får inte se henne stå framför spegeln och drömmande lycklig beundra sina blåmärken. Vi får inte se henne integrera ett D/s förhållande med sitt övriga liv.
Det hadde antagligen varit för realistiskt och trovärdigt för ett drama, sådant passar väl sig bara i porr.
Istället bjuds vi på filmhistoriens tristaste och mest förutsägbara schablon. Kåta kvinnor är galna och kvinnlig kåthet leder bara till ont. Det är trist och tråkigt, mest deprimerande är insikten om att vi lever i en så sexfientlig kultur att något annat inte är tänkbart i fin konst.
Sanna konstnärer borde syssla med porr i protest!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar